This one goes out to...

...alla och allt jag beundrar.

På LSU delar jag och generalsekreterare Richard Bengtsson rum. När jag blir stirrig och orden fastnat i datorn eller inte dyker upp på min whiteboardtavla brukar jag lyfta blicken. Då landar den oftast på Richard, eller väggen bakom. Richard har valt att pryda väggen med en stålmannenkalender och vår Dag Hammarskjöld-tavla av vallmofrön. Det är lite underligt och ganska roligt.

Varken Dag H eller Stålmannen lever, men det är väl okej att ge dem komplimanger ändå?

Stålmannen brukar säga att med stor makt kommer ett stort ansvar. Det gillar jag. Stålmannen går in och ut ur sin roll, det är svårt. Han åstadkommer rätt osannolika resultat, genom att lita på sin förmåga (vilket i sig kan kräva en del superkrafter). Stålmannen verkar lyckas med sina uppdrag i livet tack vare sitt mod och sin ödmjukhet (och en portion machoideal), tänker jag.

Dag H ger i sina anteckningar i Vägmärken rådet att inte se efter vart varje ditt steg för dig, för endast den som lyfter blicken hittar rätt. Det gillar jag. Av Dag H lär jag mig att lyssna lika mycket inåt som utåt, att tro på dialogens och samtalets kraft, att uppskatta ensamhet. Med Dag H kan jag dela känslan av att utan konst, litteratur, skönhet och musik lever jag bara ett halvt liv. Men okej, jag och Dag delade inte riktigt samma musiksmak.

Både Dag H och Stålmannen har också mindre beundransvärda sidor, precis som alla har. Men ibland är vi så dåliga på att lyfta fram varandras fina sidor, det som vi inspireras av hos dem vi har omkring oss. Det gäller inte bara våra kollegor, vänner, familjen och ytliga bekanta utan även våra egna organisationer. Vad gör just vår organisation unik, vad är det vi inspireras av i den, vad är det vi beundrar med vårt arbete?

Undrar du vad LSU svarar på den frågan ska du se till att lägga vantarna på ett exemplar av vår skrytbok, årsboken 2006. LSU:s årsbok lanseras i slutet av veckan.