- där vi kan bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete (12 länder)
- i konflikt- och postkonfliktsituation (12 länder)
- i Östeuropa där vi ska bedriva reformsamarbete och verka för EU-integration (9 länder)
För LSU kan politiken på sikt komma att påverka några av de partnersamarbeten vi har med nätverk av ungdomsorganisationer i Södra Afrika, Östeuropa/ Centralasien, Libanon och Kambodja. Vi samarbetar inte med de fattigaste och de svagaste utan med systerorganisationer som har en roll motsvarande LSU:s på hemmaplan.
Vi gör det för att vi ser att ett starkt ungt föreningsliv är en viktig kraft i stärkandet av demokrati och respekten för mänskliga rättigheter i Libanon likväl som Sverige eller Zambia. Vi gör det för att vi har gemensamma erfarenheter och utmaningar som vi kan jämföra och lära oss av som organisationer.
Att vi skulle se en landkoncentration och ett smalare fokus för Sveriges, med Gunillas ord, utvecklingspolitik var knappast en överraskning.
Från LSU:s perspektiv är det däremot lika viktigt att Sverige är med och sätter agendan i de multilaterala organ genom vilka större delen av Sveriges bistånd fördelas och där Sverige är ett betydande givarland. Om Sverige ska föra en aktiv utvecklingspolitik bör vi göra det med Sveriges politik för global utveckling, Millenniemålen och fakta i ryggen. Vi hoppas att Gunilla Carlsson har läst och tagit till sig Världsbankens utvecklingsrapport 2007 med tema unga.
I en värld där 60 procent av befolkningen är unga människor går det inte att förbise att satsningar som möjliggör för unga att själva vara med och bygga sitt lands framtida utveckling är en rimlig prioritering.Idag saknar samtliga policies på Sida ett ungdomsperspektiv och i de fattigdomsbekämpningsstrategier (PRS) som är en förutsättning för att få låna pengar via IMF/Världsbanken saknar 9 av 10 detta. Fler eller tryggare arbetstillfällen för unga, ungt entreprenörsskap eller en aktiv roll i politik och föreningsliv för unga i utvecklingsländer stimuleras idag inte i svenskt bistånd. Under de förutsättningarna är långsiktiga utvecklingssamarbeten inte särskilt långsiktiga. Det bör Gunilla uppmärksamma i sin utvecklingspolitik.
(På bilden syns Ibrahim i flyktinglägret Shatila utanför Beirut)
1 kommentar:
SIDA’s standard kommentar ar nu “vi ska nu satsa på aktörssamverkan inom prioriterade områden såsom miljö, demokrati och mänskliga rättigheter.”
SIDA har alltid anvant floskler for att forsoka lata klok nar man beskriver sin fatalt misslyckade verksamhet. Sossarna har alltid fokuserats SIDA hjalp till krigforande kommunist diktaturer. De ar for manga att rakna upp men nagra av sossarna favorit regimer har varit, Nord Vietnam, Kuba, Angola, Mozambique, Nord Korea, Kina, Zimbabwe. Borgar regeringar har inte andrat mycket pa den politiken, dom minskade visst stodet till Kuba men inte mycket mer. Zimbabwe har fatt over 4 miljarder kr, stodet fortsatter nu med 130 miljoner per ar trots att regimen overgatt till total diktatur och anser sej ha rad att fora krig I andra lander. Hur effektiv har hjalpen varit? Nu ar det 80% arbetsloshet, 100.000 % inflation, medel livslangden minskar varje ar. Om man antar att 5 miljoner var utfattiga for 20 ar sedan, sa ar nog dubblet sa manga utfattiga idag. Dessutom sa fanns det jobb till de 5 miljoner fattiga for 20 ar sedan. Knappt nagon har jobb idag pga den socialistiska politiken som har forstatligat det mesta i landet. Som summering maste man konstatera att all u-hjalp till detta och manga andra lander har varit total bortkastad. 4-5 miljarder svenska kronor bortkastade pa sossarnas experiment med hjalpa regimen forvandlas ifran en kapitalistisk kornbod mitt i sodra afrika till en fatalt misslyckad socialistisk planekonomi. SIDA’s babbel, struntprat och fina ordval hjalper inte de miljoner som tvingats pa flykt eller mordats av de krigforande kommunist regimer som sverige bidragit till. Detta ar ett morkt kapitel i svensk historia som maste upphora och utvarderas, och talas om sa skattbetalarna far reda pa vad vi gjort. Sanningarna har fortigits for lange.
Skicka en kommentar