När folk frågar vad jag ska göra när jag avgår som ordförande och jag säger kanske föda en unge så blir de flesta rätt provocerade. Varför?

Med det inte sagt att jag vet något om framtiden. Jag har aldrig fattat beslut om vad jag ska göra av mig själv med längre framförhållning än tre månader.

Undantaget är när valberedningen ringde i oktober 2006 och sa att de inte vill ha mig till ordförande för LSU. Då tänkte jag: hm, fortsätta med schysst jobb, fet lön och utvecklingsmöjligheter eller kasta mig ut i det okända, fleråriga, inspiration-ångest-glädje-frustration-uppdraget att utveckla ett LSU som medlemsorgansiationerna kan vara stolta över och vill ha.

Jag valde det sista alternativet och fick ett stort förtroende att leda LSU tillsammans med styrelsen. Två veckor in i mandatperioden bröt jag fullkomligt ihop över alltihop. Hur i helsicke gör man egentligen?

Jag plockade ihop bitarna av det som var jag och sen dess har jag inte ångrat en dag, av de nästan 600 dagarna, jag fått möjlighet att ägna mig åt att möta, vara stolt över, påpeka och lyfta upp alla sjukt häftiga, viktiga verksamheter, aktiviteter och initiativ som vi i de många olika medlemsorganisationerna gör varje dag för andra unga människor. För att inte tala om personerna i organisationerna jag får möta, fika och samtala med. Förhoppningsvis har vi tillsammans gjort lite skillnad. Tack för att ni är de ni är och gör det ni gör!

Världens mest inspirerande uppdrag. Jag önskar att alla fick den möjligheten och förmånen. Det gör jag verkligen.

Och den som vill får mer än gärna följa mig en dag i uppdraget, det enda som krävs är en cykel - helst en racer.