Jag hittade till scouterna när jag var elva för att jag ville bli bra på något, kunna göra knopar och vara ute i skogen (ja, på riktigt!). Jag stannade kvar för att jag fick vänner där, blev sedd för den jag var, fick förtroende och ansvar att utvecklas genom och ett sammanhang att tillhöra. Jag hade sjukt kul för det mesta. Plötsligt var jag själv scoutledare och fick bidra till att ge andra samma möjlighet och upplevelser. I alla fall är det så jag ser på det idag.
Jag hoppade av dansen och karaten som jag också gick eller började på under samma tid. Varför? Jag kände mig fortfarande ful och klumpig efter 3 år av danskurser. Vi skulle uppträda och ha kläder där min taniga kropp och mina platta bröst skrek ut sin närvaro. Känslan av konkurrens och prestation urholkade min lust för att dansa.
Karate var också kul, det var roligt att bygga teknik och styrka. Men för att gå vidare var man tvungen att ta bälte. För att få bältet räckte det inte med att vara bra, man skulle också gå match individuellt. Jag ville inte.
Jag taggas inte, utan skräms av själva tävlingsmomentet. Jag vet inte vad det kommer utav. Sitter i gör det i alla fall: leka=kul, tävla=tråkigt även om det är exakt samma handling. Så gott som alla som försökte fick ett nytt bälte, medan jag var kvar med mitt vita. En termin senare var det dags igen och jag hoppade av. Började på Friskis & Svettis istället.
På Riksidrottsförbundet pratar de en del om att det så snart blir blodigt allvar av ungas idrottsintresse. Särskilt i lagidrott som fotboll sorteras man snabbt in som bra eller dålig. Är man bra förväntas man satsa massa mer tid och är man mindre bra, tja what's the point? Att idrotta bara av lust finns det inte samma utrymme för som ung. Idrott innebär tävling. Det hindrar förstås inte att det växer ett fantastiskt ledarskap och en självkännedom även ur idrottserfarenheten.
Några vågar därför testa att vara boxningstränare, scoutpatrulledare eller fotbollsdomare på kvällar och helger. Så enkelt är det ofta. Det var sällan planen från början att bli ledare, tränare eller hamna i en styrelse.
--
Johan von Essen har forskat om betydelsen av det ideella arbetet för individen. Det kan sammanfattas i berättelser som vittnar om engagemang och gemenskap, upplevelsen av att det är oavlönat, frivilligt och har en mottagarnytta:
- Jag har ett självvalt engagemang – jag är autentiskt!
- Det här är meningsfullt för att jag gör det tillsammans med andra!
Vi skapar oss själva genom att göra och prata om det vi gör, det är så vi blir individer bland andra individer, som Hanna Arendt skulle ha sagt.
En organisation måste bejaka båda känslorna hos de ideellt engagerade. Inte fastna i retorik kring nytta eller behandla ideellt arbetande som leverantörer av tjänster. Vad är det för nytta i ett faderskap, i att vara en vän, i tron, i ett engagemang? Det är en del av att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar