Jag längtar faktiskt nu

Idag tänker jag på att det bara är åtta veckor kvar tills, pepparpeppar, jag och M äntligen får pussa på den lilla klumpen till höger. Det känns verkligen som ett privilegium att kunna och få bli förälder. Ett barn, ett liv, är ju som bekant inget som beställs på postorder och som sedan tillhör dig resten av ditt liv.



Därför har jag, fortfarande inte efter etthundraelfte gången, kunnat acceptera att jag förväntas svara på frågan "var det planerat?". Förutom att frågan direkt leder in på ämnen som sexliv, ägglossning, preventivmedel etc så tycker jag att den väcker större tankar.

Jag tänker att något väl är på sned i ett samhälle där så många eftersträvar att boka in "föda ett barn" i sina självupptagna kalendrar. Är den sortens "planering" verkligen resultatet av ett fritt val? Är det inte egentligen bara ett rättfärdigande av ängslan att ett barn förändrar ens förutsättningar att "lyckas" i samhället? Det samhället vill jag inte vara med och bygga eller bekräfta.

Alltså förstå mig rätt, jag vill inte med det här diskutera abort eller preventivmedel. Snarare är det nog så att jag bara råkar ha några karriärsplanerare för mycket i omgivningen.

Det är väl ett tecken på vidden av den hybris människan har när vi så självklart tror att vi kan, och borde, "planera" skapandet av liv. Vilka tror vi att vi är? Vilka vill vi vara? Vilket samhälle vill vi vara med och bygga? För min del inte ett där barn är en inplanerad belastning i alla fall.

Jag är inte rädd. Knodden i min mage är inget hinder. Det är den största möjlighet jag hittills erbjudits. Jag längtar nu. Men om jag ska vara helt ärlig skäms jag lite att säga det.