Nina gästbloggar:
I. Baku, Azerbaijan. En oljeglänsande stad på en av världens mest förorenade platser. En stad där presidenten är son till den förra presidenten som ler mot oss från varje gathörn. Byggnadsskelett reser sig ur dammiga gropar, trots att frontlinjen befinner sig på andra sidan landet, på gränsen till Armenien och konfliktzonen Nagarno-Karabakh. Det här inte ruiner utan nybyggen. Hotell och kontor växer som oljeglänsande svampar ur Bakus sandgropar.
I söder står tv-tornet där de två statliga tv-kanalerna skickar ut bilder på vår norska kollega när hon ifrågasätter regeringens politik gentemot människorättsorganisationer. Speakerrösten förklarar att vi utomstående inte förstår så mycket om konflikten i Nagarno-Karabakh. Trots att vi pratar om MR-situationen i landet, inte om konflikten.
II. Människorättsaktivisterna vi möter säger att oljan håller demokratin fången. Den får stormakterna att se mellan fingrarna med förföljelser och den gör regeringen rik nog att strunta i påtryckningar från internationella organisationer.
III. Att stödja ungdomsorganisationer i en stat där öppet regimkritiska organisationer förföljs är en balansgång. Genom att vara närvarande och föra dialog riskerar vi att legitimera sånt vi inte vill stödja och det är lätt att falla för frestelsen att ta avstånd och slippa smutsa ner sig. Men vi tror inte på att stänga dörren. Vi tror inte på att utestänga andra från dialog och intryck för mer demokratiska samhällen. Men man kan hålla idealen högt även i leran.
President Ilham Aliyev i ett gathörn och TV-tornet söder om Baku.
Christine från LNU och jag på den statliga nyhetssändningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar