Klimathotet och klimatmöjligheten

Nu har FN:s andra stora klimatrapport presenterats. Innehållet är egentligen ingen överraskning, men oerhört dystert. Så dystert att de politiska förhandlingarna i FN om vad av forskarnas fakta som skulle med och hur det formulerades gjorde rapportlanseringen försenad.

Vi vet nu, och världens regeringar är i FN överens om, att människans aktivitet starkt bidragit till den negativa utvecklingen av livsmiljön på jorden. Vi står inför en situation där en höjning av temperaturen skapar nya klimat, utrotar en tredjedel av jordens arter och på sikt ger nya utmaningar för livet på jorden. Detta kallar vi klimathotet. Ett rätt konstigt namn tycker jag, eftersom det egentligen är vi människor om hotar klimatet.

Att det är vi människor som satt jorden i den här situationen ger ändå lite hopp. Det innebär ju att vi är förmögna att förändra vårt beteende för att, så gott det går, vända utvecklingen. Hade utvecklingen inte berott på oss hade vi ju möjligen varit i händerna på något okontrollerbart. Det hade varit riktigt dystert. Istället ges vi nu chansen att förändra och påverka.

För att vi ska lyckas behövs en stor portion politisk vilja. Men det räcker inte tror jag. Insikten att varje människas handlingar kan bidra till att göra skillnad blir extra tydlig när det gäller just miljö och en långsiktigt hållbar utveckling. Ansvaret ligger inte någon annanstans, det är lika mycket ditt, som mitt som andras. För en hållbar utveckling krävs en helhetssyn på världen och ett samarbete över gränser. Ett samarbete mellan individer och grupper, ett samarbete som skär genom alla samhällssektorer och över nationsgränser, språkgränser, mentala gränser.

På mitt kylskåp har jag ett gulnat vykort med ett klassiskt citat av Margaret Mead: Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it is the only thing that ever has. Jag tror inte att vi kommer att vara en liten grupp som i våra handlingar och åsikter verkar för en hållbar utveckling. Jag vet att vi kommer att vara många.

De unga människor som oroar sig mest över klimatet och miljön är också de som engagerar sig mest skrev DN häromdagen. Unga bör själva ges rätt och möjligheter att skapa sin samtid. Det är inte en hållbar utveckling att unga ska behöva städa upp följderna av tidigare generationers ekologiska, sociala eller ekonomiska verkningar. I det kontinuerliga formandet av vårt samhälle måste hållbar utveckling-perspektivet prägla samtliga politiska beslut. Alla har rätten och ansvaret att delta i det arbetet.

Upplevelsen av ett gemensamt hot skapar ett gemensamt mål, som skapar möjligheter för ett brett gemensamt engagemang. I den änden tycker jag att vi ska börja, med klimatmöjligheten.