Fritidsgårdarna var sällan ett alternativ, de var antingen döda eller hade stängt. Under min högstadietid stängdes så gott som alla. (Till och med den vid kommunhuset med en ren på taket dit folk kom från hela stan.) På de sporadiska drogfria diskona dansades det till Gangsta’s paradise med Coolio. Killarna nöp tjejerna i baken. Kul? Nä.
En dag bestämde sig McDonalds för att tidigarelägga stängningstiderna på helgen. För mycket unga som hängde där utan att köpa något kanske. Då hände det att det blev slagsmål utanför. Eller att vi cyklade hem.
Människor är rätt ensamma, trots att vi omger oss med folk. Unga människor tror jag inte är ett undantag. För trots grupptillhörighet, gängbildning och massor av klasskompisar så är det svårt att bli sedd för den man är. Det är liksom något i vägen, som kan skymma dig hela högstadiet eller hela livet. Det blir viktigare och enklare att försöka vara någon, än att kämpa för att bli bekräftad för den man är.
För de flesta tjejer och killar på mitt högstadium gick livet ut på att få respekt hos de hårda killarna. Klädde man sig i second hand var man en hora (och jag hade ju Damon Albarn som modeförebild i åttan så då var det ju bara att skylla sig själv), köpte man adidas var man en plastturk, spottade man inte på golvet i klassrummet var man en nörd. Sjuorna blev flipprade i korridoren eller K-märkta med spritpenna. Ungefär så var logiken alla fick förhålla sig till. Ganska ologisk, och inte riktigt accepterad någon annanstans i samhället.
Jag är uppvuxen i en kommun med en relativt stor andel föräldrar med goda förutsättningar att vara ett stöd för sina barn och ge dem en tro på framtiden och en känsla av att de kan bli något. Och det märks ändå så här tio år senare. Vad jag vet har de flesta av oss klarat oss rätt bra. Trots tristessen, frustrationen, ilskan, ensamheten, våldsamheten och känslan av att inte ha något att vinna, utom möjligen respekt hos killkompisarna. Gud vad jag ogillade Täby. Eller att vara ung.
Så här tänker jag när jag läser om unga, vanmakt och våld. Visst generaliserar jag, absolut. Men ärligt, kul är det väl inte att vara ung, oavsett var du bor. Eller?
4 kommentarer:
Bra text. Och precis när jag hade glömt hur det var så är det dags för ens egna ungar att kliva in i det. Huga.
Din text för minnena tillbaka så tydligt... Jag var en s.k. "Vallentuna kicker" - Gick på Hammarbacksskolan och ja, där var det gatans lag som gällde så att säga. Slagsmål varje dag, knivar och pistolhot mellan varven och konstant mobbing åt precis alla håll hela tiden - Och så gott som alla var inblandade.
Idag är jag 24 år gammal, bor fortfarande kvar i Vallentuna men lyckades ta mig ur den dåliga umgängeskretsen i högstadiet. Flera av dom som jag umgicks med på den tiden är döda idag, sitter i fängelse eller är sönderknarkade.
Hoppas att verkligheten inte ser likadan ut idag för norrortsbarnen för isf tycker jag jävligt synd om dom.
"det viskades i korridorerna när Vallentuna kickers drog förbi högstadieskolan"
"vi drar och spöar djursholmarma med järnrör"
Saker man minns. Jävla polispådrag det var när vi täbybor åkte till djursholm för att visa var skåpet skulle stå... :-)
Gud vad sterotypt och löjligt överdrivet romantiserande av en rikemansförort som Täby. "Ett av Täbys miljonprogram" Driver du med mig. Täby har inget sådant, även om du gärna vill tro det. Vet du ens innebörden av miljonprogram?
Jag är själv uppuxen i Täby Kyrkby och vissa saker du skriver känns igen, men att du valt att skriva den så som du har gjort får mig att skämmas.
"Jag hängde särskilt med en chilenare. Han luktade Fahrenheit."
Så ruskigt onödig kommentar. Märks att du lyssnat för mycket på just låten "kär i en kickers" och sen haft selektivt minne och återger en steriotyp bild.
Skicka en kommentar