Jag hade inte roligare förr

Det här med att vara ung alltså. I sjuan var den snyggaste killen Kär i en kickers. Och det viskades i korridorerna när Vallentuna kickers drog förbi högstadieskolan, eller om vilka som varit i slagsmål i helgen. Tuffast var de som hade bombarjackor, drack häxor i buskarna (för då hade vi föräldravandrare på nätterna), tjuvrökte eller kanske hånglade i lekparken.

Lördagkvällar under högstadiet i Täby. De lyckade slutade på en radhusfest, som inte sällan hastigt utrymdes för ”det är ett gäng på 40 skinnhuvuden på väg hit och de har kniv” eller ”någon har ringt polisen, kom fort vi drar”. Säkert. Kvällen började med att vi samlades i vid vattnet, ofta var det rätt trevligt. Där hängde vi ibland uppemot 40 pers, tills någon kanske sa ”jag vet en som har fest” eller ”vi drar och spöar djursholmarma med järnrör” eller tills någon eldade sexpackkartonger på stranden.

Då hoppade vi upp på cykeln eller moppen och började dra runt. Det fanns alltid en ny destination. Vi cyklade nog två mil vissa kvällar. Alla misslyckade kvällar slutade på McDonalds i Täby centrum. Kul? Inte speciellt.

Fritidsgårdarna var sällan ett alternativ, de var antingen döda eller hade stängt. Under min högstadietid stängdes så gott som alla. (Till och med den vid kommunhuset med en ren på taket dit folk kom från hela stan.) På de sporadiska drogfria diskona dansades det till Gangsta’s paradise med Coolio. Killarna nöp tjejerna i baken. Kul? Nä.

På pingstkyrkans café i ett av Täbys miljonprogram brukade jag hänga i åttan. Ibland var Lasse Lindroth, ni vet komikern som dog ung, där och snackade. Jag hängde särskilt med en chilenare. Han luktade Fahrenheit.

En dag bestämde sig McDonalds för att tidigarelägga stängningstiderna på helgen. För mycket unga som hängde där utan att köpa något kanske. Då hände det att det blev slagsmål utanför. Eller att vi cyklade hem.

Människor är rätt ensamma, trots att vi omger oss med folk. Unga människor tror jag inte är ett undantag. För trots grupptillhörighet, gängbildning och massor av klasskompisar så är det svårt att bli sedd för den man är. Det är liksom något i vägen, som kan skymma dig hela högstadiet eller hela livet. Det blir viktigare och enklare att försöka vara någon, än att kämpa för att bli bekräftad för den man är.

För de flesta tjejer och killar på mitt högstadium gick livet ut på att få respekt hos de hårda killarna. Klädde man sig i second hand var man en hora (och jag hade ju Damon Albarn som modeförebild i åttan så då var det ju bara att skylla sig själv), köpte man adidas var man en plastturk, spottade man inte på golvet i klassrummet var man en nörd. Sjuorna blev flipprade i korridoren eller K-märkta med spritpenna. Ungefär så var logiken alla fick förhålla sig till. Ganska ologisk, och inte riktigt accepterad någon annanstans i samhället.

Jag är uppvuxen i en kommun med en relativt stor andel föräldrar med goda förutsättningar att vara ett stöd för sina barn och ge dem en tro på framtiden och en känsla av att de kan bli något. Och det märks ändå så här tio år senare. Vad jag vet har de flesta av oss klarat oss rätt bra. Trots tristessen, frustrationen, ilskan, ensamheten, våldsamheten och känslan av att inte ha något att vinna, utom möjligen respekt hos killkompisarna. Gud vad jag ogillade Täby. Eller att vara ung.

Så här tänker jag när jag läser om unga, vanmakt och våld. Visst generaliserar jag, absolut. Men ärligt, kul är det väl inte att vara ung, oavsett var du bor. Eller?