Häromkvällen visade Dokument inifrån ett program under titeln "Varför erkände dom?". Det handlade om unga människor som misstänkliggjorts i samband med någor brott, i programmet visades en pyromans gärningar i Falun och en våldtäkt i Central Park i New York. I bägge fallen misstänktes "ungdomsgäng" som sedan i utdragna och påfrestande förhör med polisen erkänt brotten, för att polisen sagt "erkänn nu så får du åka hem sen". Decennier senare har det visat sig att dessa unga blivit oskyldigt dömda.
Idag skriver sociologen Berit Andersson en intressant debattartikel om ungas rädsla för polisen i Sydsvenskan. Hon utgår från en situation i Malmö där ett gäng tolvåringar blev oskyldigt misstänkliggjorda.
Jag tänker på det Palle Nilsson från stockholmspolisen sa om unga på lunchen med Carin Jämtin. Det är viktigt med ett ömsesidigt förtroende mellan unga och Polisen. I en rättstat har Polisen ensamrätt till våld och frihetsberövande, det förpliktigar.
Amin Kamete från Nordiska Afrikainstitutet har forskat på hur unga i Harare tvingats in i kriminalitet när staten tagit bort alla förutsättningar för unga att bedriva laglig verksamhet. Unga uppbådar all sin drivkraft och all sin kreativitet och handlingskraftighet för att överleva, som kriminella. Staten och polisen har blivit deras främsta fiende. Vilket samhälle tjänar på det?
---
För övrigt är modern tids största pojkbandsgenombrott tillbaka igen. Jag tillhörde dem som 1991 veg avsevärd plats på mina väggar åt det skapade, välregisserade och illasjungande New kids on the block. Ungdomskultur som kapitalet vill ha den. En låt är dock värd att spela då och då: Hangin' tough.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sociologidocenten Berit Andersson verkar se det som ett problem att polisen sätter ingriper mot ungdomsbrottslingar. Jag tycker att hon fullständigt saknar empati med brottsoffrens situation.
visst, men hon beskriver ett fall där de unga faktiskt inte var brottslingar. Unga som vbrottsoffer är en lika viktig kategori att titta på såklart.
Sociologidocent Berit Andersson skriver själv så här:
"Men det viktiga i sammanhanget är inte om barnen är skyldiga eller oskyldiga till brott, eller om polisen handlat enligt reglerna eller inte. Det viktiga är att vuxna reagerar på tendensen att polisen gör allt fler och mer godtyckliga ingripanden mot barn."
Hennes primära kritik är alltså inte att oskyldiga unga grips, utan att polisen ingriper för ofta mot unga som misstänks för brott.
Jag menar att hon är fullständigt ute och cyklar, som förespråkar att polisen ska ingripa ännu mer sällan än idag - trots att polisen redan ingriper på tok för sällan mot ungdomsbrottslingar, vilket exemeplvis fallet i Rödeby så tydligt visar.
Därmed anser jag att Berit Andersson saknar empati med brottsoffer för unga förövare. för det är just de som får fortsätta lida om polisen inte ingriper. Men vad bryr sig en sociologidocent om det?
Skicka en kommentar