Ingen supermänniska krävs

Idag fick jag ett tackmail från Skandia Idéer för livet med en förhoppning om att "föra diskussionen vidare om hur man på bästa sätt räddar barn och ungdomar från utanförskap." Mailet fick jag för att jag igår, liksom Frida från LUF och ett gäng från Rädda Barnens ungdomsförbund var på seminarium om rapporten "Individen i centrum - det är bättre att stämma i bäcken än i ån".
Rapporten av Ingvar Nilsson har räknat på utanförskap och vad det kostar samhället. Den visar att samhället både ekonomiskt och mänskligt tjänar på att tidigt förhindra utanförskap.

I en årskull på 95 000 barn riskerar 12160 att hamna i utanförskap enligt rapporten, det vill säga behöva vård på grund av att ha blivit långtidssjuk, psykiskt sjuk eller narkoman. Varje år kostar dessa personer samhället 6 miljarder. Under en livstid 137 miljarder per årskull (210 miljarder om produktionsförlusten räknas in).

"Rädda barn och ungdomar från utanförskap". Eh, jag vet inte riktigt. Är det Stålmannen vi väntar på? Inte riktigt.

Panelen var rätt enig om att den allvarligaste bristen idag är att barn och unga som mår dåligt inte blir sedda eller inte tagna på allvar. Om man inte upptäcks spelar det ingen roll hur välkoordinerat stödet från samhället är i övrigt, man får ju inte tillgång till det. Polisen är ofta de som först upptäcker unga på glid, men sedan händer inget.

Anders Milton lyfte föreningslivet som en viktig arena där man kan träffa vuxna och jämnåriga förebilder och bli sedd. På detta tog Ingvar Nilsson Lugna gatan som ett exempel. Jag instämmer.