Vad trodde de egentligen att de skulle mötas av Ilmar Reepalu och DN när de häromdagen åkte ut till Rosengård? I artikeln anar man en viss förvåning över att de inte stod öga mot öga med dem som av journalister kallas ligister, av polisen blattejävlar och av grannarna skogstroll. Ändå var det visst precis det de gjorde.
Handlar det inte helt enkelt om vanlig hederlig respekt? Om att, trots -eller just därför- att man är ung och växer upp i Rosengård, bli involverad, tillfrågad, lyssnad på, tagen på allvar.
Visar vuxna människor inte förtroende och respekt, kan man då kräva att få det? Martina Wiksten, 17 år, berättade i Mitt P3 (090213) att hon aldrig blivit så illa behandlad och bemött med bristande respekt som av vuxna. Känn på den. Jag tror att du får det förtroende du förtjänar.
Det verkar faktiskt vara väldigt få som ens försökt inleda en konversation med de unga människor som tillbringar kvällarna vid Herrgårdens livs i Rosengård. Ännu mindre ge dem ansvar att själva vara med i att skapa en stadsdel att trivas i. Det här är vad de säger till Ilmar Reepalu:
- Vi skulle behöva en fritidsgård för oss som är över 16 år
- Vi gör det här på vårat sätt, ingen lyssnar på oss
- Om du kan fixa jobb åt oss alla här i Rosengård kommer ingen att förstöra något
- Om jag gör fint här och det kommer en liten kille och ska bränna, då slår jag sönder honom
Förslagen låter inte som ett mission impossible. Lösningar på problem finns ofta rätt framför näsan, om du bara frågar efter dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror inte Ilmar Reepalu blev så förvånad. Han bor själv i Södra Innerstan i Malmö, ett par stenkast från Rosengård och granne med Seveds plan - Sveriges fattigaste kvadratmetrar.
Annars bra inlägg!
Stefan: Tack. Låt oss hoppas så!
Skicka en kommentar