Generationsskifte i det civila samhället?

Idén om ett nödvändigt generationsskifte i det civila samhället har två utgångspunkter.

Den första är demografisk. I Sverige är unga en minoritet av befolkningen, omkring 20% beroende på hur man räknar. Frågan många ställer sig är vad som händer när "rekordgenerationen", som idag dominerar svensk folkrörelse, försvinner. Dör organisationerna med dem? (I de flesta utvecklingsländer utgör istället unga över 60 % av befolkningen. Även där domineras civilsamhället av personer i övre medelåldern.)

Den andra utgångspunkten går ut på att den nu unga generationen är annorlunda än den äldre. På grund av att världen förändras, ny teknik, postmodernism, ny media bla bla...har unga ett mer flyktigt engagemang där vi vill se konkreta resultat och inte binda upp vår tid för länge. Vad innebär det för folkrörelsernas överlevnad?

I fredags den 23 februari hölls på Sida i Stockholm slutseminariet i Sida Civil Society Centers projekt Generationsskifte i det civila samhället. Projektets sista paneldiskussion gav några perspektiv som borde varit utgångspunkter (med/istället för de två nämnda). I panelen: Richard (LSU), Filip Wijkström (forskare), Bengt Westerberg (Röda Korset), LSU-kontakten Bimsara (NYON Sri Lanka), Inger Ashing (Rädda barnen).

Jag ser tre missar med att snöa in diskussionen på det här med generationsskifte i svensk folkrörelse. Dessa lyftes även i panelen:

1. Det bygger på rädsla.
Folkrörelserna låter sig paralyseras av insikten att de tappar medlemmar, har svårt att rekrytera och kanske sitter fast i gamla strukturer: "Hjälp, vi duger inte! Hur ska vi bli fräscha så att vi kan 'locka' fler unga? Hur ska vi 'lämna över' till de unga?". Som att vi unga bara genom att finnas utgör ett slags fenomen som måste inkorporeras. Ur rädsla föds sällan konstruktiva lösningar.

2. Unga är inte så annorlunda.
Unga väljer i stor utsträckning att engagera sig av precis samma anledningar som vuxna: viljan att påverka och känslan av tillhörighet. Nya sociala rörelser och nätverk innebär inte att alla unga överger organisationsformen som grund för sitt engagemang. I LSU är vi 92 ungdomsorganisationer med 700 000 medlemmar.

3. Knäckfrågan om överlevnad undviks
Så här enkelt är det: Om en organisation bedriver meningsfull verksamhet som gör skillnad kommer den att rekrytera nya medlemmar och vara "attraktiv" att engagera sig i.

Idag bedriver inte svensk folkrörelse tillräckligt meningsfull och effektiv verksamhet som upplevs göra skillnad. Därför är de inte attraktiva för unga att kanalisera sitt engagemang genom. Den resultatorientering ungas engagemang ofta (sägs) kännetecknas av betyder inte en ovilja att engagera sig långsiktigt. Att sätta resultaten i fokus måste väl ändå vara det enda rimliga för alla organisationer som vill bidra till en förändring? Där måste organisationerna ta sitt ansvar om de ska ha exisistens- berättigande, istället för att hänga upp sig på att hantera ett generationsskiftesspöke.

Projektet Generationsskifte i det civila samhället har konsekvent saknat tydligt mål och inriktning. Det är en typisk kaffelatte, som varken tillfredsställer Sidas eller organisationernas behov av fördjupning i frågan. Kanske inte en helt oväntad åsikt, men jag är övertygad om att LSU med vår kunskap och vårt nätverk i den här frågan hade levererat ett användbart och relevant resultat om vi lett projektet. Istället var vi ett ungalibi i en maktlös (och frustrerad) projektreferensgrupp.