Gustav Fridolin pratade om oss åttiotalister. Om att vår generation präglas av att ta det globala perspektivet för givet (kunskap om möjligheter och klyftor i världen föder aktivister och egoister), att ha vuxit upp under nedskärningar (vi känner oss svikna av systemet), att vi är lite multikulti (känner ingen större skillnad på "där borta" och "här hemma").
Jag pratade om att det är en myt att unga idag inte är engagerade och inte vill ta ansvar. Om att vi vill vara med och påverka och förändra i samhället och i världen, att vi vill få fullt förtroende att genomföra egna initiativ, växa genom att ta fullt ansvar för planering och genomförande av verksamhet. Om att unga på det sättet är precis som vuxna.
Unga och äldre har inte olika mycket erfarenhet, bara olika erfarenhet. Därför är det viktigt att vi möts, samtalar, lyssnar och byter perspektiv med varandra. Det finns på tok för få sådana mötesplatser i samhället och här kan folkbildningen göra sitt, tycker jag.
I Förordningen om statsbidrag till folkbildningen (som höjts med 23,6 miljoner) står det att folkbildningen syftar till skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen, att påverka sin livssituation, stärka och utveckla demokratin samt höja bildningsnivån. Min uppfattning är att ungdomsorganisationer och ungas egna initiativ idag i många fall är bättre på att uppnå detta än vad folkbildningen har varit. (Och då nämner jag självklart inte att vi får nästan hälften så mycket pengar tilldelade och inget förtroende att själva fördela dem.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar