Vad jag däremot ser runt omkring mig är unga människor som lever i utanförskap. Unga män och kvinnor som upplever brist på makt över vardagen, på ord, på möjligheter, på förebilder i omgivningen, unga upplever att vi inte duger som vi är. Med känslan av att inte vara viktig, att inte ha något att förlora kan våld plötsligt bli ett handlingsalternativ i en situation. Oavsett ålder.
Därför känns Gert Svenssons försök i DN att skapa en debatt om våldsfilmer på Internets inverkan på unga män(niskor) långsökt i sammanhanget. Medieprofessor Margareta Rönnberg sa till Pockettid- ningen R i somras på tal om videovåld att ”Mediedebatten styrs av ett förljuget barndomsideal och en konservativ barnfientlig människosyn som hela tiden tror det sämsta om folk”. Jag är beredd att hålla med henne. Hon fortsätter ”Vi måste sluta objektifiera barn, att se dem som offer. Barn måste börja respekteras som egna tänkande subjekt.”
Det DN lyckas med i sitt uppslag är att stigmatisera unga människor och överdramatisera ett fenomen (youtubevideos) vilket leder till att man missar målet. Jag menar inte att det är bra att unga ser porr och våld men jag tror inte för det att ”videovåldet” kan förklara ungas våld. Don't kill the messenger. Om någon vill slå ner en annan människa så kommer den personen att hitta ett sätt att göra det. Det är inte Internet som skapar unga mördare eller våldtäktsmän. Det är på sin höjd en föräldragenerations desperata undanflykt för att slippa se ett gemensamt ansvar för varför så många unga mår så dåligt idag.
Vad krävs då? En vän till mig brukar säga ”sätt killarna på en boxnings- klubb.” I en kampsportsklubb, eller annan idrott, får unga män(niskor) en mötesplats, förebilder, gemenskap, ett ansvar, respekt för sig själv och andra, möjlighet att skapa, lära sig något och växa med det. Unga som går på boxning får ett förtroende. Om de bryter det, genom att använda våld på stan, har de plötsligt något att förlora. (På bilden en killgrupp i Huset i Huddinge)
Av alla idrotter i Stockholm är det boxning som lockar flest från de mest marginaliserade grupperna. Är det inte i det sammanhanget typiskt att det ska vara så ”fult” att just boxas? I tidningen Mitt i Söderort som kom i min brevlåda igår fanns en helsida med rubriken ”judo ger fotfäste i svenska samhället”. Artikeln handlade om unga flyktingar som tränar judo tillsammans i Midsommarkransen: ”Här får de gemenskap och närkontakt, de kramas och svettas ihop. Det blir ett avbrott i deras struliga liv.”
Fryshuset är ett annat exempel. Genom basket får tusentals unga människor en chans att bli någon och tillhöra något. Ungdomsorganisationer är också en plats där unga människor får känna sig trygga, hitta ett sammanhang och en tillhörighet, får växa och ges förtroende, ansvar, en möjlighet att påverka och ta plats.
Gandhi, ja han världens mest berömde icke-vålds- förespråkare, sa ”ingen slänger bort sitt liv utan goda skäl till det.” Vad är goda skäl? Det finns inga ursäkter för våld, men det kan finnas orsaker och de bör stå i fokus för aktiva åtgärder. Fröet till våld föds tror jag ur en upplevelse av marginalisering, en brist på alternativa handlingsvägar. Icke-våld i samhället handlar om att aktivt ingripa, men inte mot symptomen utan mot själva sjukdomen.
Det här fick jag diskutera med KG Hammar, Eva-Lis Preiz från Lärarförbundet, Birgitta Ohlsson (fp) och Alice Bah Kuhnke på Fryshuset i fredags. Tack för ett inspirerande samtal! Det var icke-våldets dag och Anton Abele fick ett hederspris från Icke-våldsfonden för sitt upprop Bevara oss från gatuvåldet. Vi unga måste ta ansvar för varandra, därför var Anton väl värd sitt pris. Grattis och lycka till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar