Det är inte en hobby, det är en livsstil

När jag började gymnasiet fick vi i uppgift på Svenskan första veckan att berätta om ett intresse vi hade för hela klassen i 10 minuter. En uppgift som såklart är vidrigt läskig. Att bli granskad, dömd och identifierad utan att känna de som sitter framför en.

För mig hade ämnet såklart kunnat bli Broder Daniel, lyrik, språk, foto eller filosofi. Jag var hardcore klassisk humanist. Men jag tog tjuren vid hornen och valde det enda möjliga. De fick tycka vad de ville i min humanistklass, jag gillar att överraska.

Mitt föredrag började ungefär så här:

Jag ska inte berätta om ett intresse utan om en livsstil. Det är en livsstil som växte fram ur militären för nästan hundra år sedan...

Därefter följde en berättelse om hur jag lärde mig lita på mig själv och andra, våga tro på att jag klarade av sånt jag aldrig gjort, vad samarbete och ansvar betyder när det gäller. Jag berättade om varför jag var scout och ledare helt enkelt.

Föredraget avslutade jag med att fråga hur många som kunde/ville sätta sitt namn framför följande punkter:

...söker sin tro och respekterar andras
...är ärlig och pålitlig
...är vänlig och hjälpsam
...visar hänsyn och är en god kamrat
...möter svårigheter med gott humör
...lär känna och vårdar naturen
...känner ansvar för sig själv och andra

Scoutlagen, som punkterna kallas, sammanfattar min erfarenhet av scouterna väldigt bra. Min absoluta ledstjärna är fortfarande den sista punkten.

Efter föredraget kom Fredrik, hiphopsnubben som suttit längst bak och vägt på stolen, fram till mig i korridoren och frågade om det var försent att börja. Det var min första vecka på Tibble gymnasium och jag var så stolt att jag uppenbarligen minns det än.

Idag anmälde jag mig till min scoutkår Roslags-Näsbys 50-årsjubileum.